« hem
		Tiden gick och det började så småningom torka upp.       Så en dag stog den äldsta dottern där. Hon hade med sig en av sina bröder och ett litet spädbarn i famnen.       Det var så litet. Ännu bara ett varmt litet bylte. Vi turades alla om att få hålla, stämningen var upprymd. Rummet uppfylldes av sorlet och skratten. Den lilla verkade så van vid att gå ur famn i famn och sova tryggt i olika armar.       När hon till slut kom till mig var det som om hon genast fann en plats och kröp in mot mitt bröst.       Då var det som allt stillnade, allas blickar riktades mot mig och barnet. Jag tror det varade en evighetssekund